Ny publicering i nättidskriften KULTMagasin. Dikterna heter Mista och Illojaliteten. Läs dem här
https://www.kultmagasin.se/mista-och-illojaliteten
Kommande uppläsning 1/3 2024 kl 11 på Frivilligcentralen Oscar, Sjömanskyrkan, Göteborg. Hållplatsen Stigbergstorget. Läs mer på min Substack. Välkomna!
Jag har ett antal antologier kvar som jag nu säljer till specialpris inför jul. Priset gäller fram till 24 december – men för leverans på julafton måste vi nog ses i Vasakyrkan i Göteborg. Realistiskt för leverans med Postnord är allra senast 20 december. Alla novellantologier kostar nu 130 kr/st, och poesiantologier och Blessyrer från en lång väg hem 80 kr/st. Porto 65 kr vid köp av en bok, 80 vid köp av flera. Skicka mig ett meddelande så får du nödvändiga instruktioner.
Novellantologierna är: 30 nyanser av frihet, Sjön, Folktro, Traditioner, Stunder av galenskap, Tusen och en natt samt Minnenas musik.
Poesiantologierna är: Coronapoesi, Ångest, Splittrade själar, Fotavtryck Ekopoesi samt Allt är inte svart/vitt.
Och som sagt, min egna Blessyrer från en lång väg hem.
Jag var en av vinnarna i Liv i Sveriges tävling på tema Doft. Min dikt, och ett tiotal andra, finns att läsa i nr 4 2023 av medlemstidningen. Kolla gärna in det!
Veronica Grönte på författarskola.se anordnar tävlingar där det gäller att skriva till bildkort. Jag var en av vinnarna i senaste omgången (1 december 2023) – här kan du se uppgiften och läsa min text!
Skrivartävling • Vinnare 1 december 2023
Jag ska vara med på en kortkurs på zoom med författarskola.se på fredag. Om du vill vara med och tävla är nästa deadline redan den 10 december 2023. Skriv gärna upp dig på nyhetsbrevet för att få info om tävlingar och kurser.
Jag har fått en novell publicerad i senaste (och sista) numret (nummer 9) av nättidskriften Trakten. Numret har tema Möten och krockar och mitt bidrag, Mitt verkliga namn, finns att läsa här.
Mitt verkliga namn
Jag har även skickat in ett tävlingsbidrag till Värmland skriver. Temat är Framtid, deadline är 31/10 2023, och inkomna bidrag läggs ut allteftersom. Var gärna med och tävla själv, än finns en chans!
Min dikt heter Flyttankar, och finns att läsa här.
Idag har jag fått min dikt Göteborgs maktlösaste – hela listan publicerad i KULT Magasin. Under Diktsöndag vecka 24. Välkomna att läsa den, följ bara länken. Läs gärna även de andra dikterna, mycket tänkvärda.
Jag har börjat skriva på ett dagligt diktprojekt på plattformen Substack. Jenny skickade mig en länk till temadagar för (nästan) varje dag på året. Och jag har gett mig själv projektet att tolka temadagarna i dikt.
Lite som filmen Julie & Julia. Ett åtagande, ett projekt. Eftersom jag berättar om det. En dikt, och en bild, per dag.
Jag hoppas ni vill kolla in det. Jag började den 2 juni med Ångans dag. Nu finns det några dikter där redan. Välkomna att läsa!
https://open.substack.com/pub/cathrinmonell?utm_source=share&utm_medium=android&r=1m8idn
En dikt jag skrev till nyheterna 4 november 2022. Och publicerade samma dag på poeter.se. Influerad av C S Lewis Voltaire och i icke ringa grad av Hjalmar Gullbergs dikt Död amazon. Håll till godo!
Bygger på C S Lewis essä On Living in an Atomic Age (1948), Voltaire samt morgonens nyheter.
Zaporizjzja strömlöst
Lev som om ditt liv hade mening
Vi måste odla vår trädgård
Dieseln till generatorerna räcker femton dagar
Nedräkningen har börjat
Du och alla du älskar
har alltid varit dömda att dö
Detta gör ingen skillnad
Men ändå
Kan inget göra
annat än vad jag skulle vilja
om mitt liv skulle fortsätta
femtio år till
Så ta ett glas vin ikväll
håll varandras händer
en bön för Ukraina
och allt som är gott
I tried my hand at reading three new poems, that I’ve written over the last year, at The English Bookshop in Gothenburg last Friday evening. My teacher Linda Ghaderi at Linneaus University invited her students and others to open mike night. Also reading some poems, besides Linda Ghaderi and myself, was poet Tom Madeley. I’m publishing one of the poems here. Enjoy!
Measured
This is how much space I take up in this world
On the outside: 178 centimetres
Overweight in any kind of units
Hair’s a mess, can’t seem to make an appointment
Let’s not mention the scars.
I can’t grasp my voice. Still I’m singing
As if my life hung in the balance
With the gravitas of some untold hymn
The cathedral reverberates with my croaks.
This is how much space I take up in this world
I have three weekly sessions
Apart from that, I am trying
For another version of my best.
Finding my footing
Searching for laurels to rest on
In these uncomfortable times.
This is how much space I take up in this world
I’m forty-seven years old
Trying out oestrogen patches
Too late to regret
Not having kids.
Instead I grow coarse black hairs
On my shins
Where there used to be
Few, light, far-between downs
Easy to remove.
This is how much space I take up in this world
I have the humongous boobs of my forebears
They sure suited my grandma better
I accepted them on my mother, too
Though I always thought they should get better bras.
Now my breasts weigh me down
With the gravitas of unwanted glances
Of how do I look in this dress/shirt/blouse
Do I look like I’m begging for it
‘Cause I’m sure as hell not
Just trying to get home in peace/in one piece
To the place where I feel close to safe
Where I might lock the door behind me
And offend noone.
Tidigare i vår utlyste Lassbo förlag en tävling på temat Majorna. Jag har i perioder vistats en del där. Vi hade en kolonistuga där i många år, och vi har besökt både släkt och vänner där genom åren.
Detta är en bagatell till novell. Men skriven med stor glädje. Jag har fått besked att min novell inte vann tävlingen, så jag tänker att jag vill dela den med er här på bloggen. Vill ni läsa fler av mina noveller, så kontakta mig med kontaktformuläret för att köpa böcker. Trevlig läsning!
Farväl till Majorna
Vårvinden svepte runt Mariaplan: rufsade om i kön till Korv Kiosk, välte nästan ett par av de minsta i Plaskis, fick deras ömma föräldrar att lyfta upp dem och torka deras fötter på mjuktvättade frottéhanddukar inklämda under sulkyn. Gräset långt och stelt som ruccolasallad, vattnat av sporadiska regn och ännu mer av stänk från bassängen. Elvans spårvagn dundrade förbi, på väg till Saltholmen med badlängtande människor som inte rymdes i plaskdammen, packade tätt som glassrån i en plåtburk.
En sådan här dag hade vänsterpartiet hållit sommartal, och Gunnel var på väg därifrån med picknickkorg i handen och en prydligt hopvikt filt under armen. Hon gick nerför Ostindiegatan, där solen spelade över taken. Hon hälsade på folk hon kände, folk i rörelse, utanför butiker, på hållplatsen. De kände igen henne, många visste vad hon hette. Hon hade bott på gatan innanför i över tjugo år. Ingen visste att hon var på väg därifrån. Om hon hade uttalat det hade det blivit oåterkalleligt.
Hennes hjärta var tungt och ansiktet slutet. Hon tog ett outtalat farväl av såväl hus som växter när hon passerade dem. Den svartvita katten fick en snabb krafsning runt örat och vek sedan runt husknuten. Gunnel gick långsamt uppför den gistna trätrappan, pausade med båda fötterna samlade på varje steg. Att äntligen bo i ett hus med hiss var väl vad hon mest såg fram emot efter flytten. Likaså skulle det vara skönt med fönsterrutor som stannade kvar i sina ramar – i hennes kvarter föll glasen från skyn nu. Kittet hade gett med sig, lossnat av väder och vind och plockats av kråkfåglar till bomaterial.
Inne i lägenheten: kartonger staplade tre högt i alla rum. De var märkta med svart tusch: Kök. Sovrum. Badrum. Kartongernas tidigare användning var markerad i grönt och blått: Dannes böcker. B-porslin, vinden. Allt vi äger och har.
I lägenheten ovanför skramlade ett dammsugarmunstycke över golvplankorna. Gunnel satte sig vid bordet i köket. Det var en av få saker som fortfarande stod på sin invanda plats i bostaden. Jag måste sluta tänka på det som hemma, tänkte hon. En solblekt, löst virkad duk var draperad snett över bordsskivan. Ikväll, och frukost imorgon. Sedan stänger jag det här kapitlet, tänkte Gunnel.
Hon fick aldrig veta vem av grannarna som låg bakom meddelandena. Hennes blå, klumpiga tvättlås hade fått arga meddelanden i bläck på ilsket avrivna remsor av frystejp, fästade på hennes lås varje gång hon råkade lämna det på bokningstavlan. ”Hör inte hit!!!” var en av de vänligaste. Sedan allt från ”Otillåtet” till en befallande uppmaning till fastighetsskötaren att ta bort låset snarast.
Detta hade eskalerat under lång tid.
Gunnels väninna, Asta, bad henne att vara försiktig. ”Hon låter inte stabil”, sa Asta – baserat på deckare och kvällstidningarnas frågespalter, antog Gunnel. Det var Gunnel som varit säker på att handstilen var en kvinnas, förmodligen i sextioårsåldern. Gunnel hade varit lärare hela sitt yrkesliv, och visste hurdan handstil som hade lärts ut vid olika tidpunkter. Hon hade även släktforskat sedan hon gick i pension, både i officiella källor som kyrkoböcker, och i generationers gamla brev, som funnit sin väg till hennes garderob genom arvsskiften och samlande. Handstil var Gunnels specialintresse. Till och med grafologi intresserade henne. Även om många avfärdade det numera måste det ju finnas ett korn av sanning i det.
Men att ständigt se sig om i trapphuset, att öppna dörren försiktigt och lyssna: det var inte så hon ville åldras. Även om hon kanske inte hade många friska år kvar ville hon kunna njuta av dem efter bästa förmåga. Den dagen hon ringde hyresvärden rusade både puls och blodtryck. Hon låg ner på den omsorgsfullt bäddade sängen när hon ringde. Det fanns en kö för byten, fick hon veta av den uttråkade kvinnan i telefonen, rösten hes av timmar i telefon. Tider och vilka lägenheter som kunde komma ifråga var inget de kunde uttala sig om. När Gunnel frågade om möjligheterna att få stanna i Majorna sa kvinnan: ”Det är många som vill bo där.” Sedan bytte hon ämne, frågade varför Gunnel ville byta. Gunnel blundade där hon låg på sängen, och ljög. Hon ville inte berätta att en granne, okänt vem, bedrev en anonym kampanj mot henne. Istället talade hon om sin drygt åttioåriga kropp, om höfter och knän, att vara i behov av en hiss. Om att vara ”till åren kommen”, ett uttryck hon avskydde. Det doftade snarare antiseptisk vårdavdelning än kaffe och hembakat mellan träd och rabatter på gården, med utsikter till en varm katt i knäet.
Imorgon skulle systersonen komma med den hyrda skåpbilen redan tidigt på morgonen. Hon skulle börja ett nytt liv på andra sidan älven, i ett högt hus på en gata hon aldrig varit på innan hon var på visningen för en månad sedan. De skulle bli tvungna att köra på GPS nästa gång också. Gunnel hade tagit reda på var spårvagnen till stan stannade, var närmsta mataffär fanns, vägen till apoteket och biblioteksfilialen. Men vad hon egentligen undrade var: var kan jag träffa människor? Var samlas alla för samtal och fika? Och: kommer de fortfarande att känna igen mig i Majorna? Om jag kommer hem.
Men innan hon var redo att flytta smög hon ner i den släckta, mörka källaren. Hon hade bokat tvättstugan en sista gång, för att vara säker på att få vara ensam där. När hon tryckt på lysknappen, och lysrören blinkat några gånger och sedan stabiliserats, såg hon att låset på bokningstavlan som vanligt täckts över av en remsa frystejp. Hon avlägsnade den, med ett tillkämpat lugn. Sedan satte hon upp en egen lapp på anslagstavlan.
”Till dig som sätter arga lappar på mitt tvättlås”, inleddes den. ”Jag lämnar låset i dina händer nu. Gör vad du vill med det. Bränn det under rituella former, ändra numret med märkpenna, kasta det i älven. Eller spara det som ett minne av en vunnen strid. Jag skulle föreslå att du pratar med någon om din rädsla. Det kan inte vara lätt att vara du. Jag förlåter dig. Gå med Gud. /Lås nummer 13.”
Gunnel släckte lampan på vägen ut, precis som trivselreglerna på den tunga dörren sa. Hon skulle aldrig mer befinna sig på den här platsen. Hon sa farväl till huset, med handen mot den svala, vitkalkade väggen. Sedan skickade hon ett meddelande till systersonen: ”Ser fram emot att ses imorgon. Allt är klart för flytten. Jag står för bullar när vi kommer dit, och pizza när vi är klara. Vi tar det lugnt. /Din gamla moster.”
Systersonen svarade innan hon släckte för natten. ”Så gammal är du inte. Inbilla dig inte att du slipper bära. Jag får med mig barnen, de får dra sitt strå till den berömda stacken. Jag vidarebefordrade löftet om mat. Vi ses vid åtta, pigga och glada – åtminstone de av oss som inte somnat i baksätet på den korta resan. /Stefan.”
Innan Gunnel släckte den sista kvällen i sitt hem tänkte hon att hon hade tur trots allt. Hon hade släktingar hon kunde räkna med att få hjälp av. Och vänner att besöka. Hon hade nästan trettio kartonger och två resväskor med saker som betydde något, och som hon kunde få med sig dit hon skulle. Hon var rimligt frisk, och hade känslorna under kontroll. Än hade hon nyfikenheten i sig. Hon skulle klara sig bra, var hon än bodde.
Välkommen till min hemsida!
Make creativity your talent
Jag skriver impressionistiska berättelser om ett svunnet Uppsala.
Litterär sajt
Författare
skriver, ger textrespons och leder workshops
A swedish storyteller with a love for photography. Taking a train trip through Europe august 2019.
Pennan som psykolog
En skribents vardag av och med Päivi Karabetian
Just for a laugh
Välkommen!
an escapist's book adventures
Drömmar är inte omöjliga, bara arbetsintensiva.
Spänning och feelgood för alla åldrar!
Cathrins bokskåp 